I en värld av tyckare står UX för det vetenskapliga angreppssättet i den digitala utvecklingen. ”Jag vet inte” är varje seriös UX:ares vanligaste svar på en fråga för att i nästa andetag säga ”men låt oss tillsammans ta reda på det”. Och genom hypotesdriven utforskning med stöd av omvärldsanalys, kvalitativa och kvantitativ metoder testar och utvärderar UX:aren idéer för att snabbt få till en körbar prototyp som kan valideras med ännu mer data från användare. Precis som forskning handlar UX om att ständigt lära nytt och mer. Och om att testa, misslyckas och testa igen.

Samma tyckare som gärna direkt går från impuls till lösning utan att passera forskningen brukar också snabbt kommentera ett misslyckat utfall med ”Vad var det jag sa?”. Att ställa den frågan visar hur långt ifrån man är det tankesätt som den iterativa UX processen bygger på där lösningen ständigt ifrågasätts, utvärderas och utvecklas. Ett misslyckande är bara ett steg i processen, en till lärdom. I den iterativa UX processen stannar vi aldrig i misslyckandet utan ser det bara som ett steg på vägen. Därför blir frågan ”Vad var det jag sa?” hopplöst kontraproduktiv. Den passar helt enkelt inte in i en process som hyllar forskningens ständiga ifrågasättande och validerande.

”Vi kan veta något bara om det är både sant och möjligt att ha kunskap om”, skriver Daniel Khaneman i Tänka snabbt och långsamt.

”Vad var det jag sa?” sa du. ”Jag vet inte” svarar jag. Men låt oss tillsammans ta reda på det.