Alla som har bakat pepparkakor vet att vi behöver optimera för både produkten och produktionsförmågan. Precis som i vilken utveckling som helst. I lean söker vi balansen mellan produkt (göra rätt saker) och produktionsförmågan (göra sakerna rätt). Vi vill få ut maximalt värde (produkt) med kortast möjliga hållbara ledtider (produktionsförmågan).

En process, vilken som helst, innehåller tre olika kategorier av arbete: värdeadderande arbete, icke värdeadderande men nödvändigt arbete och slöseri.

Kavla ut deg kan ses som icke värdeadderande men nödvändigt arbete medan att addera pepparkaksformarna till den utkavlade degen är värdeadderande arbete. Därför vill vi i processen få ut så många pepparkakor som möjligt av varje utkavlad degbit, vi vill optimera produktionsförmågan. Vi vill alltså maximera den värdeskapande ytan som innefattar pepparkaksformarna och minimera slöseriet, ytan mellan pepparkaksformarna. På så sätt minimerar vi det icke värdeadderande men nödvändigt arbetet kavla. Slöseri då: ja, det utgörs bland annat av när vi går mellan bakbordet och ugnen. Kan vi minimera de stegen minimerar vi slöseriet. Men lite motion har ju aldrig skadat i relation till ett annat slöseri: äta av degen …!

Vi vill också optimera produkten (utkomsten). En stor skillnad mellan lean tillverkning och lean produktutveckling är att vi på ett helt annat sätt i processen omfamnar variabilitet när vi produktutvecklar. I det avvikande händer utveckling och innovation. Är vi en pepparkaksfabrik vill vi att alla pepparkakor ska se exakt lika ut, vi jagar ut variabiliteten i processen. Men när i bakar pepparkakor hemma adderar vi kreativitet och således även önskad variabilitet vilken leder till affärsutveckling. Vidare när vi bakar hemma och gör degen själva adderar vi ingridienser till receptet. Det är enda sättet att affärsutveckla. Om vi utvecklar samma recept två gånger har vi inte adderat någon ny information och således inget nytt ekonomiskt värde.