Att resonera kring vad organisationen tror att den är kan ge oss ledtrådar kring varför den ser ut som den gör. På det sätt organisationen mäter avslöjar mycket om vad den utgår från i sin självbild. Ofta kanske det är så att organisationen mäter baserat på en bild av sig själv när den egentligen vill vara något annat.

Gareth Morgan har beskrivit åtta stycken organisationsmetaforer. Han menar inte att en organisation bara är en av dessa utan att flera metaforer kan passa på en organisation. Den klassiska ledningsteorin och sättet att organisera sig härstammar från maskinmetaforen. På tidigt 1900-tal, i samband med industrialiseringen, uppstod behovet av att organisera och strukturera arbetet i fabrikerna och i de omkringliggande strukturerna. Sättet att organisera sig inspirerades av maskinen med tydligt definierade roller (delar) som ska utföra repetitiva uppgifter via det löpande bandet. Ledningen i maskinmetaforen är separerad från utförandet och människorna i processen förutsätts agera förutsägbart, som delar i en maskin. Maskinmetaforen inspirerade sedan fortsatt organisationsutveckling och än idag är den en del av hur organisationer ser ut och ser sig själva som. En av konsekvenserna med maskinmetaforen är att den optimerar för en statisk kontext, inte en dynamisk.

Ett problemen med moderna organisationer och det moderna ledarskapet är således att det mekaniska synsättet är så inrotat i organisationsstrukturerna att det är svårt att utforma organisationer på något annat sätt.

De mekaniska teorierna behandlar organisationer som förhållandevis slutna system som kan definieras. Målen blir då operationella, ofta uttryckta som ”hur många saker gör vi?” eller ”vilken hastighet har vi?” eller ”hur många procent av sakerna vi gör är fel?”

När vi slutar se organisationen som något statiskt och oföränderligt kommer vi också inse att sättet vi mäter på behöver, om inte förändras, så i alla fall kompletteras med andra perspektiv.

Organisationen som organism

Med organisationsmetaforen ”organisationen som organism” ser vi organisationen som något som anpassar sig till sin kontext i pågående processer istället för att utgöras av en uppsättning definierade och statiska delar. Att vara anpassningsbar, som en organism, är troligen mer framgångsrikt i en föränderlig värld än att vara statisk som en maskin.  

I en föränderlig kontext blir det mer intressant att utgå från kundens och marknadens varierande behov och organisationens förmåga och försöka matcha dessa. Behoven kommer ju att skifta.

Målen blir således mer orienterade kring den egna utveckling till skillnad från specifika operationella mål som i maskinmetaforen. Utveckling är en ständigt pågående process, medan operationella mål i en statisk kontext ofta utgör en slutpunkt som ska uppnås. ”Hur snabbt ställer vi om och svarar på kundernas behov”, ”hur mycket har vi lärt oss” eller ”hur anpassningsbara är vi” blir relevant att fundera kring i en dynamisk kontext.

Målen behöver snarare bli startpunkten för dialog istället för slutpunkten i en konstaterande suck.  

Ser vi oss som en organism snarare än en maskin blir det mer relevant med mål kopplade till hur anpassningsbara vi är i ständig förändring. Vad spelar det för roll om vi uppnår operationella mål som inte längre är relevanta?