I litteraturen finns många gånger både frågorna och svaren. Det blir extra intressant när genrer korsas, när kunskapsområden vandrar mellan skönlitteratur och sakprosa – när en text har ett förhållande till andra texter, så kallad intertextualitet.  

En bok som visar exempel på det är Hermann Hesses ”Österlandsfärden” skriven år 1932. Det är både en fantastiks berättelse och ett exempel på en bok som, lite oväntat kanske, har kopplingar till senare böcker i genren sakprosa och ämnet ”Servant Leadership” (tjänande ledarskap).

Robert K. Greenleaf (1904–1990) var först med att definiera ”Servant Leadership” (tjänande ledarskap) och blev sedemera framstående inom området.

Vad som kanske inte är lika känt är att Greenleaf blev inspirerad till konceptet när han läste Hesses ”Österlandsfärden” år 1958. Boken berättare en historia om en grupp resenärer på en mystisk resa. Gruppen åtföljs av en tjänare som gör sysslor för resenärer men som också håller dem vid gott mod med sin anda och sång. Tjänarens närvaro har en extraordinär inverkan på gruppen. När tjänaren går vilse och försvinner från gruppen, faller resenärerna i oordning och överger resan. Utan tjänaren kan de inte fortsätta. Det var tjänaren som ytterst ledde gruppen och framträdde som en ledare genom sin osjälviska omsorg om resenärerna.

I en briljant passage i boken möts den tjänande ledaren (Leo) och bokens berättare (H.H) i dialog, och vi bjuds in att uppleva beskrivningen av (tjänande) ledarskap precis som Greenleaf gjorde år 1958.

– Det är ju sorgligt, sa jag utan att riktigt veta vad jag skulle säga.

– Det är knappast sorgligare än allting annat, sa Leo. Jo, det är kanske sorgligt, men det är samtidigt bra. Lagen vill att det ska vara så.

– Lagen? Frågande jag nyfiket. Vad menar ni för en lag, Leo?

– Lagen om tjänandet. Den som vill leva länge måste tjäna. Men den som vill härska, han lever inte länge.

– Varför finns det så många som strävar efter att härska?

– Därför att de inte känner till detta. Det finns några få som är födda att härska, de förblir glada och friska. Men alla de övriga, som bara är strebrar och inte några riktiga härskarnaturer, de slutar allihop i intet.

– I vilket intet, Leo?

– Till exempel på lungsjukhusen.

Jag begrep inte riktigt vad han menat, men ändå fäste sig orden i minnet och jag behöll för mig själv en känsla av att Leo visste en hel del, att han kanske visste mycket mer än vi andra, som gjorde sken av att vara hans herrar.

Det som började en gång i tiden som en berättelse i en roman är numera en ledarskapsterm som förekommer flitigt i fackböcker och organisationsmodeller.