Spaning på lärande
Den som lär sig mest i klassrummet är … läraren. Läraren har nämligen inte bara eleven att lära ut till utan också sig själv. För att bli förstådd behöver man först förstå (vana nummer 5 av de 7 goda vanorna).
Att förstå är att se mönster. När jag ser dem kan jag lära ut dem till andra.
Däri ligger också kraften i upplevelsebaserat lärande. Att praktisera teorin i klassrummet – att bli läraren. Upplevelsebaserat lärande bygger på att skapa lärandesituationer i klassrummet genom aktiviteter som till exempel simuleringar och rollspel. Metoden står i kontrast till lärande genom föreläsning, inläsning och liknande former av klassiska lärandesituationer.
Mycket lite lärande händer i klassrummet
Men klassrummet räcker inte till – oavsett om det handlar om teori eller upplevelsebaserat . Det livslånga lärandet händer i verkligheten, hela tiden – om vi bara vågar testa! För om vi gör på samma sätt som igår lär vi ju oss inget nytt. Det är samma princip som att ett recept behöver en ny ingrediens om vi vill baka en annan kaka än igår. Och vem vill äta samma kaka varje dag …?
Vill man maximera lärandet av en kurs borde således frågorna bli: när kan jag hålla den här kursen själv … vad behöver hända för att det ska bli möjligt …?
Så här skriver Mike Rother i boken Toyota Kata:
”Angående klassrumsundervisning. Även om den inbegriper övningar och simulationer kommer klassrumsutbildning inte att förändra människors beteenden. Enbart intellektuell kunskap brukar inte leda till en förändring av beteenden, vanor eller kultur. Fråga vilken rökare som helst …
Klassrumsundervisning har viss betydelse, men det bästa vi kan uppnå med den är förmodligen bara medvetenhet. Och till och med den tenderar att snabbt blekna bort om den inte snart efterföljs av upprepad, strukturerad praktisk övning. Klassrumsundervisning borde nog egentligen hållas kort och mest i informationssyfte och för deltagare som ska ge sig in i praktisk övning tillsammans med en coach.”
Eleven blir lärare
Så det verkar som att vi behöver bli lärare i vardagen. Det är när vi lär andra, vi lär oss. Och det sker i vardagen. Det går helt i linje med William Glassers teori om lärande som han beskriver med de klassiska procenttalen.
Nog så viktigt som klassrumsupplevelsen blir således det som händer före och efter kursen. Kanske är det ännu viktigare. Hur lär vi oss varje dag? Forskning visar att den viktigaste faktorn för att få utväxling av insikter och nya kunskaper är att fortsätta reflektera enskilt och tillsammans med andra. Hur händer det efter en kurs …?
Eleven blir lärare och på ämnet står värderingar och principer
När vi nu lämnar den plandrivna utvecklingen i temporära projekt för att ta oss an dimman (VUCA) gör vi det organiserade i agila team baserat på det lean-agila arbetssättet. Det arbetssättet har en tydlig koppling till principer. Principer som vägleder oss i våra val av metoder och verktyg i vardagen. Principerna i sin tur influeras av våra vädringar. En viktig uppgift för läraren, det vill säga du, blir då att lära ut dessa värderingar och principer – ”managers act as teachers of thinking skills.”
Principer och värderingar har direkt påverjan på hur vi gör och därmed resultatet. Blir vi ännu bättre på att se det mönstret och lära ut det kommer det vara belönande i dimman.
I ramverket SAFe beskrivs det så här: “The Lean enterprise depends on what Toyota calls Lean-thinking manager-teachers. These leaders understand Lean thinking and principles and, as part of their everyday work activities, teach them to others. This is fundamental to who they are and what they do.”
Och eftersom vi alla är ledare för minst en person – oss själva – borde detta gälla oss alla. Det vill säga vi är eller blir lärare – inte minst av våra värderingar och principer.
Hur lär du dig? Och hur lär du ut till andra?