Boktips: Så vinner vi igen : att utveckla talanger och svensk idrott av Patrik Brenning

Hur går det egentligen …

Idrottsrörelsen finansieras varje år med statliga medel på omkring 16 miljarder kronor. Förväntningarna tillbaka är att den ska:

• Lägga grunden för svenska framgångar på elitnivå inom vuxenidrotten
• Skapa samhällsnytta
• Erbjuda en meningsfull fritid för barn och vuxna

På Leif Östling manér blir det då relevant för var och en av oss att ställa sig frågan: ”Vad fan får jag för pengarna då?”. Det är ju ändå 16 miljarder från våra gemensamma skattemedel. Och om man breddar frågan: hur går det egentligen, hur mår idrottsrörelsen? Ja, så där vad det verkar blir svaret när man läser Patrik Brennings utmärkta bok ”Så vinner vi igen : att utveckla talanger och svensk idrott”. Eliten tappar i konkurrenskraft, bredden förlorar utövare och i media rapporteras det om barn som kommer i kläm. Brenning tecknar en bild av svensk, och internationell idrott, som på idrottsspråk skulle kunna kallas ”skadad”.

Vad är då orsaken till denna skada? Det är givetvis skärmarnas fel. Nej, så enkelt är det inte. Och det är en av de stora poängerna i boken. Det finns inga enkla lösningar. Problemet är nämligen inte komplicerat, det är komplext.

Bland orsakerna märks tidiga selekteringar som smalnar av urvalet av spelare vilket skapar en ”pyramid” före en mer gynnsam ”rektangel”. Kortsiktig tänk med fokus på resultat här och nu får stå före det långsiktigt hållbara. Marknadskrafter med ekonomiska motiv går före barnens bästa och tar mer plats i utbudet av träningar och tävlingar. Brennings slutsats är att alla aktörer har misslyckats. Han menar att det inte finns en enskild bov i dramat och heller ingen egentlig vinnare på den här utvecklingen. Den gemensamma nämnaren kring alla utmaningar är en avsaknad av förankring i den kunskap och forskning som finns i hur det borde vara. Vi vet nämligen det.

Man skull kunna jämföra insikterna och strutsbeteendet med klimatfrågan. (I stort sätt) alla inklusive forskarna vet vad som orsakar problemen (utsläppen), alla vet lösningen (minska utsläppen). För få vill förändra sina beteenden. Problemet kvarstår således.

Brenning radar upp forskningsrapporter som visar på hur vi (ledare, föräldrar, samhälle) borde göra för att komma till bukt med alla kända problem och utmaningar men det är nästan som att det finns ett självskadebeteende i att göra tvärtom. Vi vet hur vi borde göra men vi fortsätter som vi alltid gjort. Det är på sätt och vis naturligt mänskligt. Det har nämligen varit belönande i evolutionen. Människans tänkande har formats i en miljö där snabba och effektiva bedömningar har premierats. Det här lärde vi oss av Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” (vi kommer tillbaka till den senare i texten). När vi väljer mellan två alternativ som vi inte vet så mycket om, så väljer vi ofta det vi bäst känner igen, konstaterade Herbert A. Simon i ”A Behavioral Model of Rational Choice”.

Alla vet nog, innerst inne, att det inte går att avgöra i 10 års ålderna vem som kommer att bli landslagsspelare. Ändå sysslar massor av klubbar med tidig selektering. Alla vet att den minsta gemensamma nämnaren i ett landslag är att ingen av spelarna har slutat spela – således borde det vara gynnsamt att få så många som möjligt att fortsätta att spela så länge som möjligt – ändå slutar väldigt många i 13-års åldern, bland annat på grund av att man inte tycker det är kul längre.

Boken är full med siffror och statistik som talar sitt tydliga språk. Ett urval: en majoritet av de som selekteras tidigt är födda tidigt på året men landslagen har sedan spelare med en majoritet som är födda sent på året. Vad missar vi med den tidiga selekteringen som är ett resultat av att ett par månader i puberteten kan skilja massor i både längd och kilo till fördel för den som just då är större och starkare men att det sedan jämnas ut med tiden?  Att syssla med flera sporter är gynnsamt före tidig specialisering. Ändå går fler sporter från att vara säsongssporter till att bli året-runt sporter, och därmed försvåras möjligheten till att hålla på med fler sporter. Med alla dessa siffor – är det så att vi inte ser skogen för alla träd? Det verkar tyvärr vara ännu värre: de svar som finns i forskningen och vetenskapen tas inte tillvara.

Avlärning innan inlärning för optimal utlärning

När jag skulle ta jägarexamen och genomföra det praktiska provet som innebär uppskjutning frågade kursledaren hur många som gjort lumpen. Äntligen tänkte jag kommer man få användning av kunskaperna från militärtjänstgöringen. Kursledaren: ”De som har lärt sig att skjuta i lumpen, har ofta svårast att klara uppskjutningen till jägarexamen. Ni måste avlära er hur ni sköt i det militära innan ni lär er att skjuta för jakt”. 

Och precis där ligger en av utmaningarna med ungdomsidrotten. Alla dessa ledare, föräldrar och tränare måste i mångt och mycket avlära sig hur de lärde sig sporten en gång i tiden och sen lära sig på nytt för att sedan kunna lära ut.

 ”Half of wisdom is learning what to unlearn.” 

Larry Niven

Vi ser hur tränare tror att utmaningen är komplicerade med ett tydlig orsak och verkan förhållande när det egentligen rör sig om komplexa utmaningar där det är svårt att referera till vad som till slut ger önskad effekt. I vissa fall ren slump där Brenning tar upp exempel på spelare som av misstag har dykt upp på träningar eller till match och därmed fått plats i a-laget. I en komplex miljö är det mer gynnsamt att ha så många alternativ öppna så länge som möjligt. Det vill säga så många spelare igång så länge som möjligt i en så allsidig miljö som möjligt. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att ta fram ett sätt som är svaret på hur man får fram talanger. Bredd och elit behöver samverka.

Men om forskningen är så tydlig, varför ser vi inga förbättringar …?

Brenning drömscenario är att svensk idrott börjar lyssna på den kunskap som finns.

Hoppet står alltså till forskningen, men utmaningen är mänsklig och därmed inte enkel. I boken intervjuar Brenning Magnus Lindwall, professor i psykologi, som menar att hoppet att någon ska ändra åsikt är väldigt litet. Magnus Lindwall beskriver hur vi människor tror att vi är rationella varelser som tar oss an nya situationer med en objektiv granskande blick när det i själva verket är tvärtom. Vi tror att vi är öppna för olika idéer men ofta har vi redan bestämt oss på förhand. Detta beskrev Herbert A. Simon som begränsad rationalitet, där vi använder heuristiker (tumregler) snarare än att fatta beslut baserade på fullständig information och noggrant övervägande av alla alternativ.

Det påminner om hur Bo Arenfeldt i boken ”Förändring som tillstånd : att leda förändrings- och utvecklingsarbete i företag och organisationer” beskriver förändring av första och andra ordningen. Är det så att vi inom idrottsrörelsen rör oss inom första ordningen, inom det kända?

• Med en förändring av första ordningen menas en förändring inom systemet dvs en övergång från ett inre tillstånd till ett annat utan att systemet självt förändras. Tex byta ut en maskin.
• Vid en förändring av andra ordningen förändras hela systemet vilket i praktiken innebär att det organisatoriska tänkandet och agerandet förändras kvalitativt.

Magnus Lindwall  vittnar dessutom om hur många inom svensk talangdebatt missuppfattar vad forskning ens är. ”Det räcker inte med en massa vetenskap, vi behöver fakta också” som en ledare utrycker det boken.

Fråga barnen (flera frågor)

Men barnen vill ju bli proffs när vi frågar dem. Ska vi inte låta dem få satsa på den drömmen? Brenning tar upp piedestalpapporna  som med ekonomiska muskler är redo att betala sig fram för att nå drömmen. Brenning beskriver hur papporna aldrig skulle kunna leva med känslan av att ha berövat deras barn deras största dröm. Men är det verkligen proffs barnen vill bli på de premisserna, förstår barnen vad det innebär och hur försvinnande liten chans det är? Barnens svar på frågan vad de vill bli när de blir stora kommer lika snabbt som deras idolers uppdateringar på social medier. Om vi går tillbaka till Kahneman och ”Tänka, snabbt och långsamt” är barnens svar ett svar från reptilhjärnan (tänka snabbt). Om vi vuxna agerar snabbt på svaret kommer vi aldrig till de långsiktiga resonemangen (tänka långsamt). Vad vill barnen bli i framtiden, är en fråga. Andra viktiga frågor att ställa är: Hur vill barnen ha det just nu? Vad är kul? Vad är motiverande? Vad är utvecklande? Vi frågar snabbt, barnen svarar snabbt, vi drar slutsatser snabbt inom det som är känt för oss och agerar sedan snabbt.

Tillbaka till glädje

På SvFF grundutbildning för barn och ungdomstränare får man lära sig att:

Ditt fokus som tränare bör vara att skapa en god utvecklingsmiljö för alla spelare utifrån två syften:

1. Motivation – spelarna ska trivas
2. Lärande – spelarna ska utvecklas som fotbollsspelare

Och hur känner vi oss motiverade och när lär vi oss något: jo, när vi har roligt. Allt börjar således i glädjen. Och inte minsti leken. Det konstaterar Brenning på flera ställen i boken och det blir också en snygg inramning när han på bokens sista sida referera till ingen mindre än Arséne Wenger som menar att vi måste återuppfinna ”parkfotbollen” och hittat tillbaka till det grundläggande inom idrotten: leken.

Vi kanske behöver omfamna idén om att vi är Homo Ludens ”den lekande människan”, termen som myntades av den nederländske historikern och kulturteoretikern Johan Huizinga. I hans bok Homo Ludens från 1938 undersöker han hur lek och spel inte bara är fritidssysselsättningar, utan också fundamentala element i mänsklig kultur och civilisation.

Huizinga menar att lek är en central del av vad som gör oss mänskliga. Han menar att många aspekter av samhälleliga strukturer, inklusive lagstiftning, konst, och vetenskap, har sina rötter i leken. ”Homo Ludens” representerar människan som inte bara arbetar och skapar, utan som också leker och interagerar kreativt i samhället. Låter som idrott.