Bossen är ingen boss
Jag är ganska säker på att Bruce Springsteen inte har en aning om vad Ledarskapsmodellen är för något eller någon annan modell kring ledarskap heller för den delen. Jag har även svårt att se framför mig att han någonsin har gått en ledarskapskurs eller läst någon ledarskapsbok. Ändå är han en av de främsta ledarna i modern tid. Han leder sig själv och sitt band på världsturné efter världsturné. Visar på ledarskap när han tar ställning i den politiska debatten och när han utvecklar nya koncept och samarbeten. Ständigt på väg, ständigt i utveckling.
Hur är det möjligt? Jag tror att ett svar på det går att finna i texten som stod ovanför Apollontemplet i Delphi: ”Känn dig själv”. Han känner sig själv. “Här är en människa som förstår att jaget som fortsätter att förändras är ett jag som fortsätter att leva.” som Kristofer Ahlström skriver i DN när han recenserar den aktuella dokumentären ”Road diary. Bruce Springsteen and The E Street Band”.
Och om Springsteen inte läser ledarskapsböcker så vet vi att han läser skönlitteratur. Något som formar ens livsåskådning. När Springsteen skrev The River plöjde han historieböcker och när han skrev albumet “The Goast of Tom Joad” läste han bland annat Steinbeck. Det är inte minst när vi läser, skriver och berättar vi utvecklar oss.
År 2005 gick Conan O’Brien på en konsert med Springsteen. Han noterade att Springsteen testade att köra med falsett i en låt. Efter spelningen säger O’Brien till Springsteen att han verkligen gillade falsetten. Springsteen svarar: ”Jag jobbar på den, jag har gjort det i ett antal år och jag började testa att köra falsetten på den här turnén. Jag tror inte riktigt att jag har satt den än.” O’Brien gick ut ur rummet och tänkte: ”He is still trying to get to some place …” Springsteen: “If you’re not trying to get to some place, then you are just a careerist. That’s fine but it doesn’t interest me that much”.
Springsteen genom Ledarskapsmodellen
Hur kan då hans ledarskap se ut ”in action”? Genom att titta på dokumentären ”Road diary. Bruce Springsteen and The E Street Band” genom linsen av Ledarskapsmodellen framstår en nära nog perfekt match mellan ledaren (Springsteen) och de utvecklande ledarstilarna som anses vara gynnsamma i modellen. Även när det kommer till grundläggande förutsättningarna och de önskvärda kompetenserna klickar han in på det mesta.
Kunden i centrum
Vilket företag har inte kunden i centrum? Alla säger sig stå bakom idén om att kunden är viktigast och att kundnöjdhet har högsta prioritet. Ändå är det få som levererar på det när det verkligen gäller. I underhållningsindustrin är det givetvis helt avgörande. Om inte kunden, publiken, är nöjd kommer ingen till spelningarna och därmed går företaget (artisten) i konkurs.
När Springsteen samlar bandet för att repa efter sex år i dvala, bland annat pga covid, har han två saker han vill uppnå:
- “skaka bort spindelnäten från bandet efter alla år av inaktivitet”
- hitta låtlistan som ska kommunicera historien som han vill berätta för publiken på den hät turnen
Han börjar i teamet (bandet) och hos kunden (publiken).
Han konstaterar snabbt att setlisten blir lika lång (28 låtar) som turnén för sex år sedan. “Vi kan inte göra fansen besvikna för tusan” säger han till saxofonisten Jack Clemons .
Den här idén om att leverera någonting utöver det vanliga går igen hos alla i bandet. Basisten Garry Tallent: “Det enda vi har att vara rädda för är att förstöra arvet vi har skapat genom åren.” Och Little Steven betonar att han “ville komma ut och verkligen imponera på dem (publiken).”
Att bygga upp ett gott rykte tar lång tid, att riva ner det går på en sekund. ”Känn dig själv”.
Vem är vem i bandet? Se här för komplett förteckning: https://brucespringsteen.net/band/
Sätta riktningen
I ledarskapsmodellen är en av de utvecklande ledarstilarna att inspirera. Att få med sig människor genom att berätta om nya möjligheter, om andra tänkbara scenarier. En motsats till att komma med färdiga lösningar eller instruktioner. När Springsteen ringer upp trummisen Max Weinberg inför den första samlingen förklarar han turnen med att han vill att “showen ska bli en riktig rockshow”. Där har vi riktningen. När sedan tempot vid första repet i flera låtar är långsamt och energin från förr saknas förstår alla vad som behöver hända. För alla vet vad en riktig rockshow är eftersom de har levererat sådana i decennier. Den här gången behövde de bara leta lite längre efter den känslan.
En ledare ser till att inte leda ensam
Men Springsteen är inte den enda ledaren i bandet. Anthony Almonte, ny i bandet på percussion, vittnar om nervositeten vid första repet. Max Weinberg går fram och presenterar sig och de börjar prata om gemensamma intressen, ett samtal som varar i 30 -40 minuter. Detta innan de ens har börjat spela så när de väl började kändes det naturligt, berättar Almonte. Personlig omtanke – en utvecklande ledarstil.
Weinberg ger sedan det fundamentala rådet till Almonte. Ett råd som definierar hela Springsteens idé om vad en konsert är. Kanske till och med vad livet är. Rådet: att man aldrig hör någon säga till Bruce: “Det var inte så vi repade det. Det viktiga är vad som händer nu.” Den inställningen kräver erfarenhet. “Känn dig själv”, som sagt.
Psykologisk trygghet och tillit
Little Steven, livslång vän till Springsteen och mångårig bandmedlem, frågar sig hur någon så introvert person som Springsteen var som ung kunde bli världens största rockstjärna. Jon Landau, manager, verkar sitta inne på svaret: “Det sker inte av en slump. Bruce älskar att omge sig med en familj av musiker och andra begåvningar som han kan lita på.”
Springsteen: ”Det finns en viss procent som vi ändå kommer att klanta bort. Det är det de betalar för, de vill se oss live. Det innebär några misstag.” Psykologisk trygghet – när det är okej att göra misstag. Eftersom vi utvecklas när vi lär oss från misslyckanden.
Vid soundcheck på sjuttiotalet kunde bandet köra samma loop 4 timmar medan Bruce gick omkring på arenan för att justera ljudet. Nu räcker det med 2-3 minuter tills Springsteen går till mixerbordet och säger: “Det låter fantastiskt. Ändra inte på något”. Jon Landau: “Bruce har ett oerhört självförtroende. Han vet att de här människorna bryr sig.” En ledare är beroende av sina följare. Utan följare ingen ledare. Men när följarna är där då kan magi skapas.
Jon Landau: “Senare insåg jag vad som hände. Han fick ut vad han behövde av repen. Låtlistan, värma upp rösten … komma i form. Vad gäller arrangemangen sa han: ‘Jag har världens bästa band. De listar ut det’.”
”Ansvaret för den psykologiska tryggheten bär vi gemensamt” som Louise Bringselius avslutar sin bok Psykologisk trygghet med.
Känn dig själv
Efter repetitionerna på en liten scen repar bandet i en tom arena. Jon Landau noterar att repetitionerna var ganska korta. “Jag insåg att han inte gillar att repa.” I ett klipp ser vi Springsteen meddela att han åker hem. “Det är meningslöst att trötta ut alla. Vi kan det.” “Känn dig själv”, som sagt.
Men återigen kliver en bandmedlem fram och tar ledarskap. Bandet behövde fortsatt repa så Little Steven började bli mer aktiv. Bandet gjorde något som de aldrig gjort tidigare. Nämligen att repa utan Bruce.
Struktur
Ledaren förstår att använda sig av struktur för att skapa förutsättningar för värdeskapande processer. Strukturen är ramen, processen är förloppet där något förändras eller utvecklas.
Patti Scialfa, gift med Springsteen och medlem i bandet, vittnar om hur den värdeskapande processen uppstår genom tillit och struktur. “The E-Street band är väldigt strukturerat, men inuti strukturen måste man vara flexibel. För han (Springsteen) kommer att överraska.”
Ada Dyer, körsångerska, fortsätter: “Han är en sån artist som inte har regler. Man vet inte exakt vad som kommer.” Och Soozie Tyrell, fiol/kör/gitarr, är inne på samma spår: “man får spela med och följa hans idéer. Man får känna sig fram”.
Men strukturen finns där. I låtlistan, i arrangemangen och i ritualerna.
I början på varje konsert samlas bandet i en cirkel där man håller varandras händer. Springsteen säger några ord – ibland ett skämt, ibland något högtidligt. ”Vid det tillfället förenas vi”, säger en bandmedlem. Efter konserten följer ett liknande upplägg. Alla ställer sig på rad på scenen och tackar publiken. En efter en går bandmedlemmarna av scenen genom att passera Springsteen. Han ger alla en tumme upp, en klapp på axeln eller en kram. “Han får en att känna att man är bäst” säger Tyrell. Personlig omtanke – en utvecklande ledarstil.
Grundläggande förutsättningarna
De grundläggande förutsättningarna för en ledare i Ledarskapsmodellen är livsåskådning och fysiska- och psykiska förutsättningar.
Författarna till boken bakom Ledarskapsmodellen skriver i ”Ledarskapsmodellen – Konsten att matcha individuella och organisatoriska förutsättningar” om livsåskådning så här: ”Livsåskådning är på ett likartat sätt som personlighet ett kompext och mångtydigt begrepp. Livåskådning kan, men behöver inte, vara av religös karaktär. Det kan också handla om djup förankring i något annat värdesystem, till exempel politiskt, humanistiskt eller naturfilosofiskt. Den kan ses som en inre kompass för våra handlingar.”
Springsteens livsåskådning är givetvis ingen nyhet då den speglas av hans musik. Den kretsar mycket kring teman som hopp, hårt arbete, utveckling, rättvisa och solidaritet. Hans texter och intervjuer visar att han har ett starkt engagemang för social rättvisa och empati för de marginaliserade och arbetande klasserna.
Hans andliga sida har också framstått mer på senare år. Till viss del färgad av hans katolska uppväxt men snarare som en bredare andlighet än dogmatisk. Han har också på senare tid talat öppet om sina egna psykiska utmaningar genom åren vilket visar på mod.
Att fysiskt kunna leverera på scen genom åren kräver också ett självledarskap. När Anthony Almonte på morgonen dagen efter en 3-timmars konsert träffar Springsteen i gymmet förstår vi att Springsteen tar det ansvaret. “Jag gillar att vi håller oss i form”, säger Springsteen till Almonte i gymmet. Föredöme – en utvecklande ledarstil.
Trädgårdsmästaren
Bland Ledarskapsmodellens utvecklande ledarstilar finns “Inspiration och motivation” med underrubriken “uppmuntra delaktighet och kreativitet”. Under soundchecket ber Springsteen körsångerskan Ada Dyer att han vill att hon testar en ny grej. Han sa inte exakt vad. “Jag visste att om det var för mycket skulle han dra tillbaka mig lite. Men han sa: Nej, jag vill ha mer. Det är ett frö. Nu ser vi vad som växer ur det.”
På liknande sätt utvecklade Curtis King, körsångare, och Springsteen en passage i låten Nightshift. Springsteen bad King följa med honom fram på scenen där de växeldrog i att ta högre och högre toner. King minns att Springsteen live på scenen utmanar sig själv att gå ännu högre. “Jag kan försöka” säger Springsteen. “Jag tolkade det som att han ville göra något som var lite annorlunda. Det bara fortsatte att utvecklas.” minns KIng.
“Jag har alltid tänkt att publiken inte betalar för att höra sin favoritlåt eller se ditt åldrande ansikte igen. De betalar för intensiteten i din närvaro, hur levande du är den kvällen. Det är hjärtat i mitt jobb.” avslutar Springsteen i filmen.
Medan människan är, blir ledaren, tänker jag.