När vi möter ett nytt digitalt gränssnitt är vi i vårt undermedvetna mycket snabba på att bedöma det vi ser. På samma sätt som vi gör när vi möter en person eller står inför att köpa en vara. När vi möter en människa för första gången bedömer vi den personen, undermedvetet, efter utseendet. Beteendet går att spåra i vår evolutionära utveckling – ett hotfullt utseende betydde fly i människans tidiga utveckling. Det vi ser är allt som finns – tror vår hjärna initialt. Haloeffekten, som är den psykologiska term som förklara vår snabba bedömning, förklaras av Daniel Kahneman i den numera klassiska boken ” Tänka, snabbt och långsamt”: ”Om vi tycker att en slagman i baseball är stilig och välbyggd tror vi sannolikt att han även är bra på att kasta bollen. Haloeffekten kan dock lika gärna vara negativ: om vi tycker att en spelare är ful kommer vi antagligen att underskatta hans idrottsliga förmåga.”

Design är en delmängd av den digitala användarupplevelsen. Designen, det vi ser, är upplevelsen av det digitala gränssnittet ur ett designperspektiv (färg och form). Den vi snabbt bedömer undermedvetet vid första anblicken.

Digital användarupplevelse är summan av det vi ser och upplevelsen av interaktionen med tjänster och funktioner. Varumärket bor både i designen och i upplevelsen.

Design tycker vi om. Upplevelsen pratar vi om.

Medan design är en subjektiv upplevelse är upplevelsen av interaktionen med gränssnittet mer objektiv. Oberoende hur knappen ser ut förväntar vi oss att den ska fungera efter ett givet mönster. En meny kan designas olika men interaktionsmönstren går att spåra till gängse standarder, osv.

Både när vi utvecklar nya gränssnitt och betraktar existerande måste vi utmana oss själva att inte fastna i vår första analys av det vi ser. Haloeffekten säger aldrig mer än vad vi ser. Men användaren bedömer både det den ser och vad den upplever.