Systemtänkande (systems thinking) och systemsyn är svårt och kanske därmed sin största värsta fiende. Wittberg gör till och med en poäng av det när han på omslaget till sin bok skämtsamt satt en varningsetikett:  ”Söker du enkla lösningar /…/ ska du inte köpa den här boken …”. Det är svårt med systemsyn för det ger inga enkla svar och det ställer krav på oss men det är ack så belönande när man börjar se världen som ett system av system av system … Ingångar till tankesättet har för många varit Peter Senges ”Den femte disciplinen”  och Donella Meadows ”Thinking in Systems”. Två klassiska böcker i ämnet och inte helt enkla att ta sig igenom men det är mycket belönande läsning för de som hålelr i. Wittberg använder i sin bok Meadows beskrivning av ett system: ”delar som samverkar mot ett gemensamt syfte”. Den beskrivningen ligger sedan till grund för alla hans resonemang i boken.

Det Wittberg gör i ”Systemsyn i praktiken – om att se och förstå komplexitet” är efterlängtat – en begriplig sammanfattning på svenska som fungera både som en introduktion men också som en repetition. Och som ämnet i sig uppmuntrar till leder även boken till nya perspektiv.

Komplicerade och komplexa system

Med Meadows beskrivning av vad ett system är adderar Wittberg sedan idéer om komplexa och komplicerade system. Ett komplicerat system är till exempel en kaffebryggare. Den består av delar som behöver vara ihopsatta på ett fördefinierat sätt för att fungera för att lösa ett problem om och om igen – brygga kaffe. I ett komplext system har delarna till skillnad mot det komplicerade systemet även handlingsförmåga. En organisation (med ett syfte) som består av människor (med handlingsförmåga) är således ett komplext system.  

En fundamental utmaning som Wittberg resonerar kring är att vi många gånger ser komplexa system som komplicerade, det vill säg att vi ser organisationen som en maskin som består av utbytbara delar. Vi ser världen och organisationen linjärt.  ”Verkligheten bygger på cirklar men vi ser raka linjer” som Peter Senge uttrycker det. Att se organisationen som en maskin är en rest från taylorismen och den tidiga industrialismen där tänkande skulle ske utanför processen av chefer och görandet skulle ske i processen av arbetare. Delarna, det vill säga arbetarna, kan med en sådan syn enkelt ersättas som delarna i en maskin. Det synsättet är inte särskilt gynnsam i ett komplext system. Men märkligt nog fortfarande tongivande i många organisationer – direkt och indirekt.

Organisationsprofessionella

Wittberg gör också upp med de ”organisationsprofessionella” alltså de som livnär sig på att utanför processen berätta för andra hur de ska göra i processen –  ofta med checklistor, instruktioner och power points. Han är dock tydlig med att inte skuldbelägga människorna eller yrkesrollerna utan just systemet. ”A Bad System Will Beat a Good Person Every Time” som systemtänkaren Edwards Deming sa.

Med en världssyn som ser organisationen som komplicerad kan det var helt rimligt att be om en ”bästa lösning” men i ett komplext system har ”den bästa lösningen” liten relevans. Omvärld och organisation förändrar sig hela tiden och kontexten är så specifik så bästa lösningen för företag X är sällan bästa lösning för företag Y. ”Bästa” hör nog förresten inte hemma i systemsynen där ”bättre” nog är mer riktigt. ”There is no best only better” är mer rimligt i den komplexa världen.

Sammanfattning

På blott 148 sidor lyckas Wittberg få med massor av intressanta perspektiv och resonemang utan att det blir för tungt eller spretigt att läs. Det är intressant hela tiden. Jag kan inte sluta funder på vad som skulle hända om fler läste boken. Och om fler började anamma en systemsyn. Inte minst i den tid vi lever i nu där kortsiktiga beslut får stå före långsiktigt hållbara.