Jag minns glädjen i omklädningsrummet. Att träffa kompisarna i laget. Men jag kan inte minnas glädjen i att spela match. Vi var ett elitlag som spelande ungdomsfotboll. För trettio år sedan betydde det att vi spelade mot de som var ett år äldre med tanken att vi skulle utvecklas genom att spela mot ett svårare motstånd. Det var svårare alla gånger och inte minst tuffare. När längd och vikt kan skilja på decimetrar och tvåsiffriga kilon inom en årskull kan det skilja oceaner mellan de som är ett år äldre och ett år yngre. Vi fick bokstavligen stryk. Så mycket glädje kände jag inte. Det var så jag lärde mig att spela fotboll i ett lag.

Trettio år senare sitter jag på svenska fotbollsförbundets tränarutbildning för barn- och ungdomsfotbollstränare. Och jag inser ganska snabbt: för att kunna vara en bra tränare för dotterns lag (flickor födda 2013) måste jag först avlära mig allt jag lärt mig om fotbollsträning. Och sedan lära mig nytt. Läraren på kursen poängterar: ditt fokus som tränare bör vara att skapa en god utvecklingsmiljö för alla spelare utifrån två syften:

1. Motivation – spelarna ska trivas
2. Lärande – spelarna ska utvecklas som fotbollsspelare.

Jag skriver i mitt anteckningsblock: Glädje -> Fokus -> Lärande -> Resultat

En blind dromedar

Det börjar gå upp för mig att jag är där på träningarna för att skapa förutsättningar för glädje. Spelarna ska trivas, där börjar lärandet. Här har jag stått och gastat instruktioner och pratat med barnen som om de vore vuxna. Jag måste avlära mig det jag kan om fotboll för att sedan lära mig nytt. 

Hur ofta är det inte som vi börjar med instruktionen och leveransen när vi borde börja med och i glädjen? När vi innerst inne vet att om vi är glada fokuserar vi. Och när vi fokuserar lär vi oss och när vi lär är oss levererar vi resultat.

Vid en träning ett par kvällar senare trillar nästa pollett ner. Det som jag tycker är roligt tycker givetvis inte barnen är roligt. Jag måste förstå målgruppen. Och kommunicera direkt med dem. 44-åriga Klas måste bli 9-åriga Klas. Vad tyckte jag var roligt? Var det inte när de vuxna larvade sig …? Jag improviserar och börjar ropa ut att jag är en blind dromedar. Jag staplar in i ringen som de dribblar i och plötsligt börjar skratt höras. Men inte bara det. De blir också mer fokuserade. Tempot höjs. Dribblingarna blir mer distinkta. De rör sig över hela ytan. De lär sig. De levererar. I glädjen.

Allsång

Tillbaka på jobbet. Ett kreativt områdesmöte går mot sitt slut. Flera medarbetare kommer spontant fram efteråt och säger att det var det bästa mötet på länge. Eftersom omdömena har varierat genom åren började jag förstås fundera på vad det var som var skillnaden den här gången. Vi följde ju samma upplägg som de senaste gångerna. Det som möjligen skilde sig åt var att vi sågs på plats (analogt!) och att vi sjöng allsång på slutet … vi hade roligt tillsammans. Vi började och slutade i glädjen.